Cillen

Ibland saknar jag hästarna och ridningen så otroligt mycket! Det känns som om jag håller på att glömma hur man gör på hästryggen. Det stämmer nog till den grad att jag glömmer fakta, men känslan finns kvar. Så när jag hoppar upp på en hästrygg efter två månader fungerar saker och ting automatiskt och jag trillar inte av. Jag kommer ihåg hur det var att varje dag sitta upp på häst efter häst och bara träna. Det är en sådan härlig känsla. Att jobba med hela kroppen för att sitta så stilla som möjligt och göra allting på känn. Att arbete tillsammans med en annan individ, ett så vacker djur som en häst, och försöker få samspelet så perfekt som möjligt. När den är perfekt, är ett djur på sexhundra kilos muskler, mina muskler.

Jag är van att ha hästarna runt om kring mig och har haft det i hela mitt liv. Jag är van att ha träning och motion i mitt schema varje dag. Den energi, tankestimuleringen och planering som hästarna har krävt har format mig och gjort mig gott. Idag finns den inte och jag känner mig rastlös, lat och oengagerad. Vad jag än gör är det för lite i de propotioner jag vill ha saker gjort. Jag försöker lugna ner mig och lära mig ge förändringar lite tid. Men frustrationer och ilska gjorde jag av med i stallet. Till exempel genom att svära åt den omöjliga höbalen, ge mig ut och träna och sedan fundera över livet när jag mockade boxen. När jag gick i från stallet och såg hästarna beta i hagen hade jag ett leende på läpparna igen. Hur gör jag av med det nu?


Jag funderar mycket på hur jag kommer kunna leva ett liv utan hästar på schemat. För mig är dem en stor trygghet och jag vet inget annat. Att lämna hästlivet till ett liv utan dem blir en stor otrygghet. Kommer jag bli tjock för att jag inte tränar? Kommer jag alltid vara rastlös? Kommer jag behöva en annan sport för att ersätta ridningen? Kommer jag tycka allting annat är tråkigt i jämförensle? Kommer jag ha viljan att satsa på något som inte binder mig? Kommer jag bli en tjej med mycket humörsvägningar när jag inte lägger energin i stallet? Kommer jag bli en bitch när jag inte har mitt ledarskap över hästarna längre? Jag känner inte till mig själv utan mina dagliga stallrutiner. Vem är jag utan en häst? Troligen dags att ta reda på, även om det skrämmer mig.

Det är inte lätt att komma över tröskeln och försöka glömma hästarna. Specielt inte när minnena kommer och man inser vad lyckligt lottat man är som har en bakrund med hästar. Jag kommer vara evigt tacksam för vilken person hästarna har format mig till. Hur ska jag ta tillvara på mina kunskaper från stallet ut i den "riktiga världen"? Hur det går får jag tålamodogt vänta och se...