Cillen

Äntligen börjar saker och ting ta form igen. Solen har kommit tillbaka och midsommar är snart här. Sakta men säkert återvänder jag till nuet, till världen runtomkring mig och jag börjar uträtta ärenden. Jag har ridit igen, jag fick upp tempot på en dressyrhäst i söndags, en mycket härlig känsla må jag säga. Jag har lyckats planera midsommar i god tid, med andra ord, inte dagen innan. Jag har damsugit, torkat golv, bänkar och bord hemma, så nu har jag bara toaletterna och tvätten kvar som mamma har önskat. Det har tagit mig tre dagar men det är iallafall något gjort. Eftersom jag är jätteduktig på att planera och sätta upp en lista när jag har mycket att göra, men inte lika duktig på att uträtta det som står på listan, kommer jag ha fullt upp imorgon. Jag är nyfiken på hur det här kommer sluta... jag antar att fler känner igen sig, speciellt nu i midsommartider?

Jag har också börjat tänka klart om framtida planer, dock fortsatt hemligt, men jag har iallafall fångat mina idéer. Nu ska det utforskas, diskuteras, analyseras och fastställas. Antingen positivt eller negativt, det vet jag inte än men det väntas att ses.


Vet ni hur underbart det är att ha saker som behöver uträttas men att inte göra någonting åt det, för du känner helt enkelt inte för det, och inte ha någon som bryr sig, ser det eller kan påminna dig om det. Att för en gång skull bara strunta i omvärlden och göra som man vill utan några som helst konsekvenser. Jag älskar det och har alltid gjort. Det är känslan av att vara ensam hemma.


Min mamma är i mångt och mycket väldigt klok, även om hon inte alltid inser det. Hon har lärt mig att allt som händer i livet är lättare att handskas med om man inser att det bär med sig någonting lärorikt. Att saker sker med en mening, även om vi inte alltid ser dem på en gång. Men om vi fortsätter söka efter svar finner vi alltid ett när tiden är kommen. Jag är en person som vill att allting ska ske på en och samma gång. Jag vill ta vara på tiden och förstår inte när jag tappar förmågan att göra det. Men min mor säger till mig att jag måste våga ge mig själv lite tid och förr eller senare, när det är dags, kommer jag finna styrkan att uträtta det som jag vill få gjort. Min frustration kommer troligen på grund av att jag inte förstår vad som får mig att avvakta och låta tiden gå. Hur jag kan ha mitt perfekta liv i huvudet utan den psykiska styrkan att praktisera det. När jag ser till mig själv känner jag mig som en stark personlighet, men när jag tänker på hur jag vill ha det och vem jag utåtriktat vill presentera, ser jag mig så svag. Det som är så häftigt i hela sammanhanget är att mamma har rätt. När det är dags, infaller sig saker och ting naturligt. Det enda jag behöver jag är att tro på det, för det är då jag kan se mina chanser och viljan att genomföra det, för det är då jag kan lyckas uppnå ett resultat.


Du kan springa fort, jogga, takta, gå powerwalk, promenera, gå sakta, fokusera på att sätta den ena foten framför den andra, stapla, till och med ge dig själv en stunds vila, byt väg om du måste, men du får aldrig ge upp.

Jag tog saker och ting i egna händer. Jag struntade i vad som var rätt och fel, för jag visste att jag inte kunde vänta längre. Jag följde min känsla och vände åter med mina nya erfarenheter i bagaget.
Nu står världen still runt om kring mig. Det lilla jag gör, glömmer jag, så jag gör ingenting. Det som händer, är för långt borta, så det händer ingenting. Det som rör sig, går för långsamt eller för snabbt, så det går mig förbi. Tankar kommer och går, men ingen av dem låter sig fångas. Idéer finns det gott om, men ingen av dem övervinner den andra. Jag har många frön jag vill så, men än är inte jorden bördig nog för att de skall växa. Det mest frustrerande är att jag har lösningen framför näsan, utan att kunna se den och svaret skrivet i pannan, utan tillgång till en spegel.