STORA ORD - liten text
Jag har bott i fjällbacka till och från sen en månad tillbaka och jobbat i Marin Alpin butiken. Fjällbacka är i allmånhet en gasnka liten och tråkig stad på västkusten. Jag börjar min sista vecka imorgon och jobbar tills på lördag. Sen ska de bli riktigt gött att landa hemma igen utan att behöva ränna vidare till nästa ställe. Det kan verka väldigt roligt att få jobba med kläder, försäljning och mycket olika människor men jag lovar att vara i butik är ett av det enformigaste och långtråkigaste man kan tänka sig. Städjobb är nästan bättre för där gör man åtminstånde något vettigt.
Jag har knappt ridit på två månader och när jag var ute och seglade i somras saknade jag inte hästarna alls. Jag var helt inne på att sälja Elvira och börja ett nytt liv i höst. Men vilket liv då? Jag känner bara till ett sorts liv och det är hästarna. Vad som sedan hände var att en yngre god vän till mig ringde och berättade att hon stod och hade planer på köpa ponny. Hon hade hittat en på Orust och ville ha rådgivning. Det hela slutade med att jag åkte med när hon provred ponnyn andra gången. Ponnyn var riktigt trevlig och liknade min Dusty en del. Den var dock inte lika het men nog så charmig. Jag vet inte vad som hände den dagen men jag greps av någon så ofantligt stor saknad av hästlivet att jag seröst började fundera på vem jag var och vad jag ville.
En vecka senare hade jag en tjej som provred Elvira. Det gick fint och tjejen klarade henne bra. Men efteråt fick jag en sån obekväm, olustig känsla i magen. Det kändes som om jag höll på att göra ett stort misstag, det kändes så fel. Ett par dagar senare ringde mamman och berättade att tjejen skulle vänta med storhäst och tackade nej. Magkänslan släppte.
En sak har jag kommit på under alla timmar i butiken i fjällbacka när jag har levt ett "normalt" liv med jobb och lediga eftermiddagstimmar - jag måste aktiveras mer. Lever normala människor såhär? Det händer ju ingenting!
Jag har kommit fram till en sak, hästar eller ej, så måste jag ha projekt och flera bollar i luften för att trivas. I skolan undrade många hur jag hann med, orkade och stod ut - ärligt så undrade nog jag också det, men vad kul saker och ting var! Jag har gått från dagar fulla av aktivitet till att jag sitter och trummar fingrarna på bordet. Jag är glad att det bara är en vecka kvar, för just nu håller jag på att ta död på mig själv.
Jag får se hur hösten utvecklar sig, körkortet är mitt mål just nu. Elvira blev sparkad i lördags så nu kommer jag ha kvar henne ett par veckor till iallafall. Jag är inte säker på om jag kommer sluta med hästarna, när jag ser hästar på tv:n börjar jag gråta - det är inte normalt.
En hel roman senare vill jag avsluta med ett säga en sak - Varberg betydde mycket mer än vad jag någonsin kunnat ana, jag saknar det grymt mycket. Tack för de tre bästa åren i mitt liv!
Stay in touch. // Cillen
Hej! Hittade din blogg och såg fina bilder på Elvira. Jag köpte henne av uppfödaren och hade henne framtill 2004, då jag tog studenten och bestämde mig för att göra lite annat. Försår att du just nu befinner dig i samma situation som jag gjorde då. Du får gärna höra av dig till mig, hade varit kul och få höra lite om den söta hästen. Hälsningar Anna
Herregud vad kul att se så alla tre åren, jag håller helt med dig, när man väl hade Varberg och bodde där och va "i " det så förstod man inte, det är inte förrens nu efteråt man inser hur otroligt roligt,lärorikt och fantastiskt det varit, tänk va man hade varit om man inte flyttat dit? en helt vanlig 19 åring som fortfarande bor hemma och inte gjort något speciellt i sitt liv.
Älskade Cillen, har orecis tagit mig i genom en "roman"av bara ditt dilleri, och det är helt galet vad jag saknar det! Galet vad jag saknar klassen och det speciella som vi inte trodde vi hade med som vi i ärlighetens namn hade alldels för mycket av! och vad gör jag? sitter ensam i RG Bengtssons stall i Tyskland och fördriver tiden med inget i väntan på EM, allt känns spännande, men inget var så spännande som tre år med dig, med HRG!
