Cillen

Idag är det fredag, fredagen efter 100 - dagars, så det betyder att det är en seg fredag. Jag hade dock en krävande morgon med morgonfodring 7.45 för alla dessa 56 hästar och eftersom jag inte hade någon cykel hemma så fick jag springa till stallet. 5 km ryggen och man blev ganska trött i bena... Sedan hade vi stalltjänst och prov i matte C. Jag fick en uppenbarelse om att den kursen är svårare än vad jag trodde från början, fast det borde igentligen inte vara någon nyhet vid det här laget... jag kanske bara inte ha velat inse det, men vem vet?
Efter lunch hade jag tänkt att rida och åka hem och lägga mig, men då blev jag upplyst om att jag har kvällsfodringen ikväll klockan 19.00. SEGT! Så nu sitter jag vid datorn och häckar, med aslet fullt med saker som borde göras utan att jag orkar ta i något. Jag har iallafall varit duktig och ridit och tagit hand om min häst, det är iallafall fredag.

100 - dagars började med att det tog mig ett antal telefonsamtal, en hop med tjejjor där hälften redan var på lyret, en kille med sina egna idéer och en dator för att lista ut hur i h*lvete jag skulle få på mig min indiska dräkt som bestod av en kjol, en liten top och en sjal på över 7m * 1m stor som skulle viras på et speciellt sätt runt kroppen. Blev det fel kunde jag ju inte gå! Men med den räddande tösen Stina så lyckades vi tillslut och resultatet blev riktigt bra!

Att nämna också var den roliga "ölbunken" som Martina hade köpt. Tjejjen hade nämligen köpt en ölgrej som man har i en Draghtmaster men någon Draghtmaster det hade ju inte Martina. Så det blev ju mist sagt komiskt när vi med alla krafter försökte få upp den där grejjenmed all öl i. Det slutade med att Martina fick dricka avsladen öl ur en degbunke - men det blir man också full av!

100 - dagars var inte speciellt mycket märkvärdigare än 150 - dagars förutom att det ver tema Jorden Runt istället för Filmgalan, men det var ändå kul att gå. Martina tog nog priset som norman med sin fina mössa och norska dialekt - Deee ä' CcchääämPeee fiiinT!!

Sist skrev jag att framtiden är justerbar och just nu måste jag justera min framtid. Jag har en kompass som jag alltid går efter och just nu måste den ställas in på ett nytt mål, men jag vet inte vad. Den snurrar inte, som den annars gör ganska ofta, men den hoppar mellan ett par olika alternativ utan att veta vart den ska stanna. Det är ganska förbryllande men jag vågar inte stanna den på ett mål då jag inte vill gå miste om det andra, tredje eller fjärde. Hur gör jag?!

Vi måste ha mål för att utvecklas frammåt, det tror jag är viktigt. Det kan vara små vardagsmål eller stora framtida mål, men vi måste ha mål i livet. Ibland är det viktigt att ta en paus eller styra om målet, men man ska aldrig ge upp! Jag vet tillfällen då jag har varit alldeles vilsen utan att min kompass har varit inställd och det går bara inte. Men så vet jag tillfällen, speciellt i ridningen och med hästarna, som målen bara kraschar i backen eller går upp i rök. Ett sådan tillfälle kan vara vid skada, långsiktigt eller gång på gång. Eller när hästen blir halt en vecka innan A - finalen i Div 1, då ger man lätt upp hoppet och lägger ner, det gjorde jag. Efter tillräckligt många bakslag vågade jag inte längre sätta upp ett mål för risken att misslyckas. Det är livsfarligt, det fick jag erfara, jag höll på att tappa hela mitt hästintresse på kuppen. Ironiskt - lite. Men en dag satte jag foten i backen, ställde in kompassen och gav mig f*n på att lyckas och det gjorde jag också. Man måste orka resa sig igen efter backslag för att nå framgång, våga misslyckas! Tänk på att man måste ta en risk för att vinna en chans - men man måste vara beredd på att förlora det man offrat. Det har jag också fått erfara men det är en annan histora.

Regn, regn och regn men inte nog med det så blev jag attackerad av en full insattsstyrka från himmelen som pepprade mig med hagel imorse när jag cyklade till skolan. Det haglade nästan oavbrutet i tio minuter och den värsta attacken kom precis innan jag var framme. De haglade exakt de tio minuterna som det tar för mig att ta mig till skolan - varför är det alltid så?

Jag har inte haft något speciellt mycket flyt det senaste dygnet. Igår skulle jag vara duktig att sätt upp adventljustaken och hänga upp min julstjärna i fönstret. Självklart så lyser INTE adventljustaken. Eftersom den inte ville lysa förra året heller när jag satte upp den så hade jag kvar ett par små adventsljusstaksglödlampor i förrådet. Perfekt, tänkte jag och började skruva på lamporna som inte ville lysa. När jag hade provat hela ljustaken och den fortfarande inte lös blev jag bekymrad. Jag tänkte att den lampan jag provade med kanske var trasig så jag tog en ny ifrån förpackningen. Efter att ha provat alla glödlamporna igen och ljustaken fortfarande vägrade att lysa blev jag irriterad och insåg att det troligen var två lampor som var trasiga - minst. hur skulle jag då lösa problemet? Jag skruvade av alla sju lamporna, tog de tre från förpackningen och lade alla i soffan. sen undersökte jag noga alla lamporna en efter en i ljuset för att bedömma vilka som var trasiga och inte. Jättesmart tyckte jag och kom fram till att tre stycken lampor var trasiga och sju var hela. Jag satte i de sju hela och tänkte att nu måste min fina adventsljustake lysa - men ack så fel jag hade. Den stog fortfarande och trotsade i fönstret. Jag gav upp och insåg att segern fick gå till ljusstaken. ICA nästa för att köpa nya lampor - jag tänker inte ge mig riktigt än...

Jag glädjer mig iallafall åt att min fina julstjärna lyser i fönstret och att jag har pepparkakor på bordet. Glöm inte chilla i vintermörkret och missa inte adventskalendern på ettan. 

Det är danföredanföredanföredanföredan... // Cillen

Tillbaka till skolan igen med vanliga lektioner. Gårdagen var ändå dock ganska goo då jag åkte till göteborg vid elva för att sitta frisyrmodell. Min kära kompis Ellen behövde en långhårsmodell för att göra en uppsättning och det är alltid roligt att kunna hjälpa till, speciellt när man får håret stylat på köpet. =D Ett extra litet tack till CK som kunde hoppa in och hjälpa mig med Elvira ;)

Tisdagen börjar som vanligt med hopplektion på morgonen. Min lilla Elvira var en riktig liten Elvisp den här morgonen då hon verkade överlycklig över att få hoppträna igen och for runt som en raket i ridhuset. Stenhård lydnadsträning nästa! Med mina nya erfarenheter i bagaget från Holland hoppas jag kunna få lite ordning på vispen. Och så var de det igen - Holland.

Egentligen så ska det upplevas för att man ska få en klar bild om vad det handlar om. Jag tror att den största skillnaden är att ridsporten inte ses som en hobby i Holland, utan som en del av livet, eftersom nästan alla håller på med hästar. Det är inte så att man får säga tyvärr jag kan inte följa med och festa ikväll för har kvällsfodring och jag ska tävla imorgon. Man festar nästan bokstavligt i stallet och flera på festen har eller ska troligen också tävla. Du kan tävla på en torsdag eller onsdag om du känner för det, det är så många som jobbar med hästarna på heltid att det finns tävlingar mer eller mindre hela veckan. I "de Manege" i Asten har de jättesmarta kvällstävlingar. Du åker dit med dina hästar och anmäler vilka höjder du vill hoppa, lite ungefär som en CR i Sverige, fast med omhoppning och lite svårare bana. Banan består av cirka 12 hinder och minst en kombination. Den har nästan bara massa krångliga linjer och hinderna är något övermaxade. På framhoppningen är det sådär mellan 10-20 pers och alla rider i vänstervarv - snurrigt men effektivt. Du kan vinna en slant och du får en perfekt banhoppningsträning.

Mellan framhoppningen och banan, på övervåningen med utsikt över bägge manegerna ligger baren. Där kan du ta dig ett glas cola, en öl, ganske en go varm choklad eller varför inte shotta´ till med en Flügel! Baren har allt i dryckväg, inte klubbor eller kexchoklad. Vill du ha något att äta kan du gå ner till "de Manege's " egen fritösgrill och få dig en pommes-tallrik med curryketshup. Curryketshup är något som vi svenskar helt har missat och som borde tas in till Sverige snarast. Det är bara såå gott och slår vanlig ketshup med stormsteg. Innan jag går vidare vill jag bara poängentera att det var i Astens manegebar vi festade på söndagarna - skål Brunte!

Mina dagar på Dings stall i Heeze började klockan åtta på morgonen. Beroende på vad som skulle göras under dagen och hur många som jobbade gjorde jag lite olika saker på mornarna. Ibland fodrade jag, tog ut hästar till skrittmaskinen, longerade, men om de var mycket folk i stallet kunde jag börja rida direkt på morgonen. Jag fick ett visst antal hästar att rida på tavlan men det tillkom nästan alltid en eller två på eftermiddagen. Ibland kom det kunder, ibland hann inte en av beridarna med alla sina hästar eller så ville Hans se någon häst hoppa. Efter första hästen runt klockan nio var det frukost. Halv tio var vi ute i stallet igen och jag fortsatte rida mina hästar. Innan lunch halv ett skulle hästarna i skritten vara växlade och stallet lunchfodrat. Jag hade ungefär mellan fem till sju hästar om dagen att rida och ibland ett par att longera. Ni som är nyfikna på hästarna kan kika in på min bilddagbok där jag har lagt upp några av de jag red. Innan dagen var klar klockan fem hade alla fyrtio hästar varit ute, antingen i skritten, ridna eller i hagen. Det var målet varje dag och ingen gick förränn alla hästar hade fått rört på sig. Stallet städades varje dag och alla tränsen smörjdes.

Hästarna togs om hand bra och de var väldigt måna om att de skulle ha det bra. Var de smutsiga efter hagen eller skritten tvättades de, en svettig häst efter ridning duschades alltid och hovarna smörjas efter varje ridpass. Alla hästar i stallet hade minst två täcken på sig, ett tunt och ett tjockt. Båda likadana gröna från horseware och med vitt brodderi på bägge sidor bak. Alla hästarna hade identiska täcken och likadana grimmor med boxnummret på. Struktur, ordning och bra arbetsrutiner var A och O i stallet men jag såg det väldigt positivt. Det var lätt att komma in i deras rutiner och de var nästan aldrig stressade. Allting fick ta sin tid och huvudsaken var att man gjorde ett bra jobb. Det gjorde att alla trivdes i stallet och att det blev en bra stämning mellan de som jobbade där. Det tycker jag fler arbetsplatser borde ta efter.

Nu måste jag cilla vidare och för att dilla med mina goa vänner så jag hinner tyvärr inte skriva mer, men hålla ögonen öppna efter nya inlägg. // Cillen

Det har gått över fyra veckor sen senaste inlägget och detta beror på att jag inte har haft tillgång till internet under min vistelse i Holland. just precis, det var ju det... HOLLAND! Jag måste börja med att jag är så enorm glad att Desirée övertalade mig att åka. Det har verkligen varit en resa som har gett mig lärdom, erfarenheter, ett sjukhusbesök,  upplevelser, engelska träning, motgångar och framsteg, men framförallt ett helt nytt sätt att se på ridsporten.

När jag kom till unghästtävlingarna med Bianca och Albertine första helgen höll jag på att trilla baklänges. Till att börja med hade vi nio hästar i lasbilen med släp. Men Bianca skulle rida elva hästar så de andra två kom med en annan lastbil. Hon gjorde under dagen sexton starter.. puh! Tävlingsplatsten var inte speciellt stor men dock desto mer exklusiv. På bilparkeringen stod det två Lamborghini sportbilar och en Ferrari, bara sådär. Transportparkeringen bestod inte av en enda transport utan stora lastbilstruckar i alla färger med sponsordekaler och namn. Alla hästar tillhörande ett team hade likadana täcken och groomerserna identiska jackor. Arenan bestod av en enda stor manege där framhoppning låg alldeles intill banan och underlaget såg ut att komma från en strand på franska rivieran. Golvet runt hela arenan bestod av svart marmor och toaletterna hade guldhantag och handfat i polerad sten. Resturangen med utsikt över banan hade VIP avdelning och trerätters menyer. Ja, ni börjar fatta vinkeln. Jag var helt klart imponerad. Vackra Flyinge - släng dig i väggen.

Själva min praktik gjorde jag på en gård i Heeze en bit utanför Eindhoven. Gården var kolosalt stor och bestod av flera områden. Den hade två stora grindar för att komma in, en grön på tre - fyra meter och en eldriven svart. Hela gårdsplanen och alla vägar var lagd med röd sten omgivet av gräsparker och gröna hagar. En liten, växande trädallé var på väg upp längs infarten. Det var väldigt fint med andra ord. Området för tävlings - och försäljningshästarna hade ett helt nybyggd stall med 30 boxplatser och manege. Stallet hade sex stycken uppbindningar, två spolspiltor, en egen uppställning för klippning av hästarna, sadelkammare i två våningar, fräscht kök, tvättrum, stor, exklusiv salong för kunder och tre toaletter. En tolett för damer, en för herrar och en gästtoalett för kunder.
Utanför låg det gamla stallet med 20 boxar och en lägenhet. Framför stallarna låg skrittmaskinen, paddocken för longering och den stora ridpaddocken med hinderbanan. Underlaget var precis som på tävlingsplaten - benvitt.

Bara två av flera helt otoliga platser. Har ännu inte nämt några av de coola manegerna. De är inte som en vanlig manege i Sverige, utan en "Maneeschee" i Holland är en hel anläggning. Men ´jag börjar få ont om tid, min Elvira väntar i stallet och jag har ännu mycket att skriva så jag avrundar och lovar att fortsätta i nästa inlägg.

Winner, winner - Chicken dinner, Las Vegas nästa // Cillen

Denna helgen har varit en helg hemma i Stenungsund. Jag har träffat mina gamla barndomskompisar och vi har varit ute på krogen alla fyra tillsammans, helt klart en kväll att minnas! Jag har varit ute och sprungit på gamla välkända skogstigar och gått på gamla välkända gator, självklart har hunden följt med. Den lilla hunden som blir så glad att se mig varje gång jag kommer hem, vilket humör jag än är på. Jag har haft en go hemmakväll i soffan och fått sova i min säng. När jag är i Varberg stormtrivs jag och vill inte därifrån. Men jag har glömt hur skönt det är att få komma hem ett tag och ta igen mig, Denna helgen behövde jag verkligen det.

Home, sweet home... // Cillen

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med att blogga, vem skulle vara intresserad av att läsa om mitt liv? Har inte alla andra egna liv att tänka på? Men så känner jag ändå en drivkraft att få skriva av mig så därför har jag nu, mot alla odds, öppnat en blogg - för min egen skull. Men alla nyfikna är självklart välkomna att läsa den. =)

Man brukar säga att livet är som en berg- och dalbana, men mitt känns mer som en evig bergsklättring. Jag strävar hela tiden uppför och får hela tiden jobba för att komma framåt, och om det någon gång skulle gå nedför så har jag ändå ännu brantare uppför igen. Men för att tänka positivt så är nog detta berget som jag bestiger nu en förberedelse för nästa berg som troligen kommer bli ännu brantare. Istället för att sucka över det kommande berget, så ska jag ta vara på det som jag har lärt mig från det jag har lämnat bakom mig. Då kommer det troligen bli lättare att bestiga än vad jag tror och jag är ytterligare en erfarenhet rikare...

Keep going strong // Cillen